Tankar...
Jag har inte skrivit härinne på skitlänge. Har väl inte haft så mycket att säga eller egentligen har jag väl inte haft någon lust heller, direkt... Har inte så mycket att säga nu heller, he he..
Idag är en halvdeppardag känns det som. Eller depp är ett starkt ord och kan väl egentligen inte säga att jag känner mig deppig. Men däremot kan jag säga att det mesta just nu känns trist och hopplöst. Finns flera saker... Jobb... inget jobb på g och jag är begränsad på grund av att jag inte kan söka jobb som ligger inne i Stockholm då det blir allt för lång resväg och alldeles för långa dagar för barnen på dagis. Pengar.. Ja, nästa månad blir ingen höjdarmånad precis. Ringde och pratade med a-kassan idag. Ville höra om lite allt möjligt. Deras regler angående bemanningsföretag. Jag har varit på 3 intervjuer och alla har varit på bemanningsföretag. Inte för att det känns som att det kommer hända något där heller, men man vet ju aldrig! Sedan ville jag kolla om jag skulle hinna få några pengar i november. Om jag hinner få några pengar överhuvudtaget kommer jag få lite drygt 6.000, ja, innan skatt alltså.. Det kommer alltså inte ens räcka till hyran. Känns väldigt upplyftande. Dessutom är det jul snart.. Hurra liksom! Pratade med pappa idag och han tyckte "det kunde du väl ha tänkt på lite tidigare".. Jovisst, jag har haft ganska bra med pengar i 4 månader nu, men trots att jag har fått bra lön så har jag INTE haft överflöd med pengar över. Nu har jag iallafall sagt upp alla j-a bokklubbar och skit som jag har gått med i. Gått i med i Nix också, så jag ska slippa alla säljare som ringer och lurar på mig saker.. He he, mitt eget fel, jag vet.
Och så var det här med Kärleken... Jag har ju träffat en kille som bor i Norge. Jag tycker jättemycket om honom men just nu känns det också lite hopplöst. För hur kul är det att aldrig kunna ses? Vi träffades i början på oktober(då var jag hos honom) och som det är nu vet vi inte när vi kommer kunna ses nästa gång.. Vi lär knappast kunna ses det här året. Kul att ha ett förhållande där man ses var 3:e månad typ.. Aaah, blir galen. Jag tycker det är asjobbigt att inte veta när nästa gång blir... Hade man haft ett datum så hade man haft någonting att se fram emot. Nu får man gå här i ovisshet. Det tycker jag verkligen är asjobbigt, som sagt.. Hur ska vi kunna lära känna varandra om vi aldrig ses? Näe, fy, nu låter jag verkligen anti mot allting. Det är jag inte egentligen.. Det känns som att han är min enda ljuspunkt i tillvaron just nu. Ja, barnen också på sitt vis förstås, men det är slitsamt med dem också.. eftersom de bara går på dagis 15h/veckan. Har inget tålamod ibland. Speciellt inte med Tim som kan driva mig till vansinne ibland.
Min pappa hade tydligen pratat med mamma om min situation med barnen också. Han tyckte att jag inte kunde ha det såhär. Dvs att papporna bara har sina barn varannan helg. Men som det ser ut nu så finns det inget annat alternativ. Eller, M och hans fru flyttar ju nu i november. Då kommer de bo ganska nära och varannan vecka skulle helt klart vara möjligt. Jag sa till honom att jag tyckte han skulle ha Tim varannan vecka men han ville inte det förrän i februari tidigast. För då skulle det inte bli lika mycket studier. Suck! A vill ha Nils mer, men det funkar ju inte så länge han bor där och jag här. Pappa är lite orolig att den här situationen med barnen skulle kunna vara ödesdiger för min hälsa också. Men det har ju gått bra hitills.. Ja, inte i somras, men då var det en extrem situation.
Idag är en halvdeppardag känns det som. Eller depp är ett starkt ord och kan väl egentligen inte säga att jag känner mig deppig. Men däremot kan jag säga att det mesta just nu känns trist och hopplöst. Finns flera saker... Jobb... inget jobb på g och jag är begränsad på grund av att jag inte kan söka jobb som ligger inne i Stockholm då det blir allt för lång resväg och alldeles för långa dagar för barnen på dagis. Pengar.. Ja, nästa månad blir ingen höjdarmånad precis. Ringde och pratade med a-kassan idag. Ville höra om lite allt möjligt. Deras regler angående bemanningsföretag. Jag har varit på 3 intervjuer och alla har varit på bemanningsföretag. Inte för att det känns som att det kommer hända något där heller, men man vet ju aldrig! Sedan ville jag kolla om jag skulle hinna få några pengar i november. Om jag hinner få några pengar överhuvudtaget kommer jag få lite drygt 6.000, ja, innan skatt alltså.. Det kommer alltså inte ens räcka till hyran. Känns väldigt upplyftande. Dessutom är det jul snart.. Hurra liksom! Pratade med pappa idag och han tyckte "det kunde du väl ha tänkt på lite tidigare".. Jovisst, jag har haft ganska bra med pengar i 4 månader nu, men trots att jag har fått bra lön så har jag INTE haft överflöd med pengar över. Nu har jag iallafall sagt upp alla j-a bokklubbar och skit som jag har gått med i. Gått i med i Nix också, så jag ska slippa alla säljare som ringer och lurar på mig saker.. He he, mitt eget fel, jag vet.
Och så var det här med Kärleken... Jag har ju träffat en kille som bor i Norge. Jag tycker jättemycket om honom men just nu känns det också lite hopplöst. För hur kul är det att aldrig kunna ses? Vi träffades i början på oktober(då var jag hos honom) och som det är nu vet vi inte när vi kommer kunna ses nästa gång.. Vi lär knappast kunna ses det här året. Kul att ha ett förhållande där man ses var 3:e månad typ.. Aaah, blir galen. Jag tycker det är asjobbigt att inte veta när nästa gång blir... Hade man haft ett datum så hade man haft någonting att se fram emot. Nu får man gå här i ovisshet. Det tycker jag verkligen är asjobbigt, som sagt.. Hur ska vi kunna lära känna varandra om vi aldrig ses? Näe, fy, nu låter jag verkligen anti mot allting. Det är jag inte egentligen.. Det känns som att han är min enda ljuspunkt i tillvaron just nu. Ja, barnen också på sitt vis förstås, men det är slitsamt med dem också.. eftersom de bara går på dagis 15h/veckan. Har inget tålamod ibland. Speciellt inte med Tim som kan driva mig till vansinne ibland.
Min pappa hade tydligen pratat med mamma om min situation med barnen också. Han tyckte att jag inte kunde ha det såhär. Dvs att papporna bara har sina barn varannan helg. Men som det ser ut nu så finns det inget annat alternativ. Eller, M och hans fru flyttar ju nu i november. Då kommer de bo ganska nära och varannan vecka skulle helt klart vara möjligt. Jag sa till honom att jag tyckte han skulle ha Tim varannan vecka men han ville inte det förrän i februari tidigast. För då skulle det inte bli lika mycket studier. Suck! A vill ha Nils mer, men det funkar ju inte så länge han bor där och jag här. Pappa är lite orolig att den här situationen med barnen skulle kunna vara ödesdiger för min hälsa också. Men det har ju gått bra hitills.. Ja, inte i somras, men då var det en extrem situation.