cherinne

Igår när jag pratade med mamma så säger hon att jag och Anton är rätt lika, vi är båda lika egoistiska. Jag undrade förstås vad hon menade med det? Jo, att vi sätter oss själva framför barnen. Dvs att hon(och jag vet att även pappa tycker likadant) tycker att jag och Anton gav upp för lätt. Jag blev ju smått irro och sa att hon har ju inte levt här med oss, har hon? Vad gör man när känslorna försvunnit? Finns det nåt kvar att kämpa för då? Mycket möjligt att jag och Anton hade kunnat fixa vårat äktenskap, om vi bara hade börjat kämpa lite tidigare.

Nu blev det som det blev. Livet går vidare och jag har faktiskt inte saknat honom ett dugg. Tror jag var "klar" med honom sedan en längre tid tillbaka.